Det är en konstig sorg, en konstig tomhet. En ilska över världens orättvisa. Det kanske inte är min sak att sörja henne egentligen, men under det knappa 1½ året som vi jobbade ihop dagligen lärde jag känna en fin, ärlig, rolig och omtänksam människa som kom att betyda mycket för mig. Det var länge sen nu och det var flera månader sen vi sågs sist. Jag känner att jag inte riktigt har "rätt" att sörja henne, att jag inte var tillräckligt närstående för att kunna påstå mig sakna henne. Men lik förbannat, jag sörjer, jag känner en tomhet. Hon var en fin människa och vi har delat många skratt och även en del tunga stunder. Och hur konstigt det än känns så kommer tårarna och sen ilskan över att världen ska vara så förbannat orättvis...Sänder alla styrka jag har till hennes familj, men vad hälper det?! Inte kommer hon tillbaka för det, inte heller blir deras förlust lättare att bära, men kanske, kanske vet Lilian att jag tänker på dem och kanske kan det få henne att le.
R.I.P.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar