Lovely

Nu ska jag berätta en hemlighet för er. Jag har länge misstänkt det, men nu är jag säker. SL är onda. Vad värre är är att jag nu förstått att de inte bara är onda över lag, de har en konspiration specifikt riktad mot mig. De senaste fyra dagarna har jag inte kunnat resa kollektivt en enda gång utan att något gått fel. (Okej, flera gånger har det väl varit mest mitt fel, då jag är så väldigt disträ just nu och inte riktigt tittar mig för vilket tåg jag ska kliva på och vart jag ska kliva av o.s.v.) Men. Även då jag anstränger mig till mitt yttersta för att allt ska bli bra, så lägger de in sina skitiga små fingrar i spelet och förstör för mig.
Bevis 1: Onsdag eftermiddag. Jag sitter på bussen hemåt, allt går bra. Helt plötsligt sprakar det i högtalarna. "Vi har tyvärr fått körförbud på bussen. Så jag måste stanna vid nästa hållplats och släppa av er."
Bevis 2: Torsdag eftermiddag. När jag går igenom spärrarna i tunnelbanan kollar jag upp på skylten. "Mörby Centrum 2 minuter". Jag kollar en extra gång, (med tanke på tisdagens utflykt till Ropsten), jodå, Mörby står det. Jag går ner för rulltrappan och in på perrongen. Efter en liten stund rullar tåget in. Jag kliver på. Tåget kör vidare. Men där spåren delar sig, väljer tåget inte Mörby-vägen, utan gissa vad?! Jo, visst, vägen till Ropsten.
För det första, hur faan kan det blir körförbud på en buss mitt i en körning? vi blev inte stoppade, så det var ju inget nytt som hade upptäckts. Alltså måste de ha vetat om detta, eller åtminstone att det fanns ett besked om eventuellt körförbud på G. Då tar man väl inte in bussen på en körning på ca 4 mil? Eller?! Vad gäller tunnelbanan idag så verkade ingen annan bli ledsen så uppenbarligen var det ett tåg mot Ropsten. Skriver man då Mörby på infoskyltarna? Jag skulle vilja svara nekande på den frågan. Men det kanske bara är jag?
Alltså. Jag tror att SL konspirerar mot mig. Det kanske inte bara är mot mig. Se upp där ute!Bara ett varningens finger, i alla vänlighet, från en resenär till er andra.

Nog larvat. I övrigt då? Jo, min nya utbildning. I love it! Jag trivs som fisken i vattnet vad gäller själva utbildningens innehåll. Lärarna är otroligt engagerade och kunniga. Jag vill bara ha mer, mer hela tiden :) Hur är det då med klassen? Jo, det ska jag förklara. Det verkar vara en grupp med väldigt glada, intressanta, sociala och vänliga människor. Det är bara ett problem. Jag. Jag är mitt största hinder. Med människor jag känner är jag (tror jag) pratig, drivande, envis, stark, glad. I relationen till nya människor ser det inte så ut, inte alls faktiskt. Jag är ganska blyg och dessutom vill jag gärna stå lite brevid först och observera, läsa av, innan jag kastar mig i famnen på folk och undrar om de vill leka med mig :) I olika situationer funkar detta olika bra. På en ny arbetsplats fungerar detta extremt bra. Jag är där med huvudfokus på att utföra ett arbete och utföra det bra. Jag fokuserar på det, stenhårt, är duktig och trevligt artig. Under den första tiden kan jag således klara mig på trevligt artig och pejla läget lite. När jag sen är klar med den processen kan jag kliva in och "lära känna" folk lite mer på riktigt. Men. Problemet kommer just i sådana här situationer. En hel grupp människor som kommer nya till ett litet ställe samtidigt. Alla har fokus lära känna. Jag som då vill pejla i lugn och ro, kommer snabbt att hamna rätt utanför. Det värsta av allt är att jag under denna process gärna ser sur, dryg, avvisande (kalla det vad man vill) ut (återigen, tror jag). Vilket jag inte är. Jag är glad och nyfiken, men blir trygg av att få observera och analysera innan jag släpper folk in på livet. Vad detta grundar sig i är en salig blandning av saker och en alldeles för lång historia, men det är i alla fall fakta. Problemet här är att jag kan inte gömma mig bakom en yrkesroll och glida in den sociala biten när jag känner mig redo. Om jag inte är social och framåt direkt och dessutom ser dryg ut...jag ni kan ju räkna ut resultatet själva. Jag bestämde mig således för att våga vägra stå vid sidan av. Jag lovade mig själv att ta kontakt, sätta mig bredvid, bjuda in till samtal och inte vara rädd för att prata inför klassen o.s.v. Och jag måste nog säga att så här efter de första fyra dagarna måste jag nog ge mig själv en klapp på axeln. Inte har det varit en spikrak väg, men jag har räknat till tio och börjat om och tagit mig en bra bit på resan. Spännande blir nu att se min egen och andras utveckling de närmsta veckorna.
Om du läst enda hit ned, grattis! Jag ber om ursäkt för det långdragna inlägget, det ska inte hända igen (...det är inte sant, men visst låter det bra?!...)